Self-fulfilling prophesy?

E det bara jag eller? som får ängslas & ångas över att försöka flytta till nåt större? till kanske bättre jobb, ny omgivning, etc? jag känner att jag kvävs där jag bor, kommer ingenvart, men samtidigt så får jag en förlamande ångest vid tanken att kanske verkligen satsa på mig själv? jag har självkritiken i bakhuvudet som pajar för mig "Vad kommer Chris att säga eller göra?" "han kommer inte låta dig åka med Asenat" "du kommer att misslyckas, hamna på sos & förlora Asenat till Chris för han väntar bara på att du trampas snett en enda gång."
Speciellt den där sista tanken. Att konstant känna den för mig verkliga ängslan att han bara väntar på att jag trampar snett för att förgöra mig. Som ett rovdjur som bara väntar på att bytet ska tröttna på att springa, eller bli sjuk & svag. Jag vågar fasiken inte vara svag eller rädd eller göra misstag för där är han direkt för att kritisera & förstora det hela & komma med förödande konsekenser.
Därför vågar jag inte satsa på mig själv. Därför vågar jag inte se hur långt jag egentligen kan gå, för jag e rädd att jag inte kommer att execute in the very moment that it counts & kanske gör ett misstag & förlorar min dotter till honom. Så jäkla jobbigt att konstant känna pressen av att inget misstag får göra. Vart går pressen sen? Pressar jag Asenat att vara perfekt & inga misstag får göras av henne heller för väljer hon fel så har jag misslyckats som mamma & hon tas från mig för alltid? Oh my gosh. What the freak?? Hur ska jag kunna öppna mig & vara mitt sanna positiva & optimistiska jag om jag hela tiden har jäkeln i mitt huvud, hans jäkla kritiska röst som hela tiden hotar.
Nej, jag måste bli kvitt den & fort, för annars så blir det en jäkla self-fulfilling prophesy & jag förlorar henne för att hon inte kan connecta med mig & tröttnar.
Frågan är: bli kvitt den hur?

varför så rädd?? e så trött på denna ängslan...

Osäkerhet

tänker på hur osäker jag egentligen är på mig själv. jag är jättekänslig för kritik & vågar inte förlita mig, dvs inte stödja mig på någon utan måste göra allt själv & utan hjälp. det är mindre komplicerat då. vill inte att någon kommer & säger att jag förstör för jag är otillräcklig.

Wow, det har gått en lång tid

Förlåt, insåg inte hur lång tid det hade gått sedan jag skrev på bloggen eller på fb tills min kompis påpekade det idag. Det har varit så mycket som har hänt, jag hade typt stängt av mig själv från yttervärlden för att sörja.
Min pappa gick bort helt plötsligt i februari. Han fick hjärtinfarkt & blev tagen via ambulans till akuten, & var sedan i intensiven i 3 dagar innan han fick (vad doktorer tror) hjärnpropp & gick bort den 18:e februari, klockan 15:18. Min pappa, min älskade & jobbiga pappa. Jag besöker hans grav varje vecka & sitter & pratar med honom. Vissa dagar känner jag mig stärkt utav honom. Andra dagar är jättejobbiga. Förra veckan var jättejobbig, för det kändes som om jag hade drömt alltihopa & att han inte hade gått bort: det var som om jag hade nästan glömt att han gått bort, & sedan bara helt plötsligt så kom jag ihåg & blev skitskraj & ledsen som om det nästan precis hänt.
Jag får börja skriva på bloggen igen, för jag har så mycket att berätta egentligen, men jag orkar bara inte just nu. Men jag ska försöka skriva varje dag, om det nu går.

Vad gör man?...

Vad gör man när ens hjärta går i sönder & istället för att bli bättre så går den ännu mer itu? Jag tror inte att jag klarar av mer smärta. Jag kan inte fatta att min pappa e borta. Mitt hjärta får unningar av att det e så & jag får en skarp smärta i bröstet & kan inte andas, så jag viftar bort tankarna & försöker ignorera tankarna på honom.
Jag kan inte ens beskriva smärtan, jag har aldrig i hela mitt liv känt en sådan smärta, en sådan överväldigande smärta som bara blir större för varje dag som går & som känns på alla plan, p" det fysiska, känslomässiga, andliga, psykologiska, på alla plan... det finns inte en enda plan där jag kan bara andas & inte känna smärta, jag kommer inte undan..
Jag älskar dig, pappa, jag kan inte fatta att du e borta. Jag kan inte ens låta mig själv tänka på alla saker som jag önskade att jag gjort & att jag visat dig & att jag sagt till dig, för det gör smärtan ännu skarpare. Jag behöver dig så mycket, lillan behöver dig. Förlåt att jag stressade dig så mycket. Snälla, kom & besök mig ofta, jag behöver dig varje dag... Jag kan inte ens andas pga smärtan; hur ska jag då kunna gå vidare?

Har så mycket ångest & ilska inombords

Jag är så arg inombords på den där skitstöveln jag skrivit om tidigare. Jag känner mig kränkt (åh, så konstigt?? inte första gången under dessa snart 9 åren som jag känt honom!!) & jag känner mig så falskt anklagad!! Fatta att folk i Provo tror att jag e en äktenskapsförbryterska, eller en slut med andra ord! Det gör mig så förbannad, tror ni att min dotter kan gå omkring där 5 år från idag & hålla sitt huvud högt när folk snackar en massa (falskt) skit om hennes mamma???? Idioten har ju inte fattar hur snabbt rykten sprids & hur han har lyckats "döda" mig, dvs mitt goda rykte som jag hade innan. Han kunde ju inte få kål på mig psykiskt innan, han lär inte kunna göra det fysiskt heller (jag e jätteförsiktig) så nu har han dock lyckats genom att sprida falska rykten om mig till alla som innan kanske trott bra om mig. Förbaskade idiot. & rykten sprids snabbt & dör långsamt; min lilla flicka kommer inte att kunna återvända till Provo utan att får höra något om hur hennes mamma var en "hora" & lämnade hennes pappa för en annan!
& det leder mig till något annat som gör mig så frustrerad!! Jag har världens underbaraste man i mitt liv nu, & han kom in i mitt liv 2 MÅNADER EFTER ATT JAG & SKITSTÖVELN SEPARERADES! Han "stal" mig inte från honom, ingen "stal" mig ifrån honom; han förlorade mig helt själv genom sina egna förbaskade & idiotiska handlingar! HAN SJÄLV! Men tror ni att någon kommer att se det sådär nu??? Neeeeeeeeeeej, så klart inte!! Nu när jag snart äntligen kan berätta om denna underbara ängeln som Gud har skickat mig, så kommer folk att tro det värsta om honom!! & det gör mig ännu mer förbannad!!!
Jag ska sova nu, ville bara skriva lite för att "vent" lite grann, e så sjukt förbannad!! Vet inte om jag upprepat mig redan i den andra posten, isåfall, I apologize.

Så frustrerad

Var ska jag ens börja??? Som vanligt har det med mitt ex att göra, han e en sådan skitstövel, alltså ursäkta språket, men det e han. En psykad skitstövel. Han sprider en massa falska rykten om att jag har varit otrogen mot honom & att jag lämnade honom för en annan. Sprider rykten om att jag är med flera män & att jag har män in & ut i mitt hem, & att Asenat vantrivs hos mig för att hon ser alla dessa männen. Han är så sjuk. & dessa rykten har han t.o.m spridit bland medlemmarna i församlingen jag tillhörde förut! Men tror ni han säger något om problemen han hade med mjuk-pornografi när vi var gifta? Eller att han ville ha en "sista intim kväll" med mig innan han skulle skriva på skilsmässopapprena i September? Eller vilken kontrolfreak & nertryckare han var mot mig under i princip hela tiden vi var tillsammans? Neeeeeeeeeeeeej, så klart inte!
Jag blir så himla förbannad, för han lever i sitt eget "holy Pharisee life" & tycker att jag är djävulen. Enligt honom är jag horan, den onda. Men säg mig, när är man otrogen mot någon?? När man fortfarande e lagligt gift, men känslorna inte längre e där & man redan har deklarerat att man inte vill längre men man kan inte skilja sig utan den andres samtycke? när man e separerade & inte bor med varandra & inte vill vara med personen, men denne inte släpper en lagligt & förföljer en? & vad e då otrogen? När man flörtar med någon på internet?? Om det e så, då var han ju otrogen också, med sitt förbaskade pornografi & sitt eviga tjatande på mig & sitt eviga jämförelse med mig & andra. Jä--a, jä--a skitstövel.
I början på nov-08 berättade jag för mitt ex att jag inte längre vill vara gift med honom, att jag inte längre älskade honom, men pga ekonomiska skäl så var vi överens om att bo kvar som rumskamrater tills hyreskontraktet gick ut (skulle gå ut juli-09). I jan-09 började jag flörta med gamla ex & sånt ONLINE, för man ville ju inte göra något här på hemmaplan. I feb-09 hotar mitt ex mig med att han ska ta min dotter ifrån mig, & jag får nästan ett nervöst sammanbrott & ringer polisen, varpå han flyttar ut & hädanefter bodde vi inte ihop mer. I april-09 träffar jag via nätet en underbar kille & vi började chatta mer & mer, & blev "tillsammans" & e ihop än idag. Nu i JAN-10 skrev mitt ex äntligen på skilsmässopapprena, så nu väntar jag på att kunna säga att jag e LAGLIGT SINGEL vilket kommer att ske närsomhelst inom de närmaste 2 veckorna.
Det som gör mig så förbannad är att nu när jag kommer att berättar om denne underbare mannen i mitt liv (som jag tyvärr inte bor med ännu), så kommer folk att tro att han e en "wife-stealer" för att det e ju det som mitt ex har spridit rykten om.
Mitt ex försöker också inbilla saker i min dotters hjärna, försöker vända henne emot mig & manipulera henne till att tro att mamma e dålig för henne & pappa e alltid där för henne. Jä--a skitstövel, det e allt jag vill säga om honom. Han bryr sig ju inte om att han förstör för henne, hon e ju för fasiken bara 3 år gammal, vill han verkligen att hon ska växa upp & tycka illa om hennes mamma? Vad kommer det att göra för hennes eget självförtroende?? Barn tar ju åt sig när man pratar illa om deras föräldrar, & det e ju ännu värre ifall det e den ene föräldern som gör det mot den andra.
Jag försöker att keep my cool, & inse att jag e en bra mamma, & att ingen rätt kommer att ta henne ifrån mig, men det e svårt ibland att inte låta honom tränga in i mitt huvud & messa med hjärnan & få mig att tro att han verkligen kan & kommer att ta henne ifrån mig. Min lilla prinsessa är min lilla ängel, hon är den som räddat mig från att dö helt & hållet inombords när jag bodde ihop & var fortfarande gift med hennes pappa. Han hade nästan knäckt mig helt & hållet & gjort mig till det han ville att jag skulle vara, men sedan kom hon & räddade mig. Min lilla ängel. Hon visade mig att jag fortfarande levde inombords, att Katty fanns någonstans kvar därinne, & att det var viktigt att jag kämpade för både henne & min skull. Om jag inte var mig själv, hur skulle jag kunna lära henne vem hon är?
Ja,ja, men nu ska jag gå, jag ska plugga lite nu, kan ju inte sova, mår ju inte riktigt bra. Lillan e hos honom denna helgen, & hon mår inte bra & har lite feber. Jag vill ju bara vara med henne just nu, men imorgon får jag hämta hem henne. & sedan har jag ju ledigt på måndag, så då ska jag passa på & vara med henne mycket & njuta av hennes underbara sällskap. Förhoppningsvis så blir hon bättre mycket snart, jag ska pyssla om henne ordentligt. Tills nästa gång...