Self-fulfilling prophesy?

E det bara jag eller? som får ängslas & ångas över att försöka flytta till nåt större? till kanske bättre jobb, ny omgivning, etc? jag känner att jag kvävs där jag bor, kommer ingenvart, men samtidigt så får jag en förlamande ångest vid tanken att kanske verkligen satsa på mig själv? jag har självkritiken i bakhuvudet som pajar för mig "Vad kommer Chris att säga eller göra?" "han kommer inte låta dig åka med Asenat" "du kommer att misslyckas, hamna på sos & förlora Asenat till Chris för han väntar bara på att du trampas snett en enda gång."
Speciellt den där sista tanken. Att konstant känna den för mig verkliga ängslan att han bara väntar på att jag trampar snett för att förgöra mig. Som ett rovdjur som bara väntar på att bytet ska tröttna på att springa, eller bli sjuk & svag. Jag vågar fasiken inte vara svag eller rädd eller göra misstag för där är han direkt för att kritisera & förstora det hela & komma med förödande konsekenser.
Därför vågar jag inte satsa på mig själv. Därför vågar jag inte se hur långt jag egentligen kan gå, för jag e rädd att jag inte kommer att execute in the very moment that it counts & kanske gör ett misstag & förlorar min dotter till honom. Så jäkla jobbigt att konstant känna pressen av att inget misstag får göra. Vart går pressen sen? Pressar jag Asenat att vara perfekt & inga misstag får göras av henne heller för väljer hon fel så har jag misslyckats som mamma & hon tas från mig för alltid? Oh my gosh. What the freak?? Hur ska jag kunna öppna mig & vara mitt sanna positiva & optimistiska jag om jag hela tiden har jäkeln i mitt huvud, hans jäkla kritiska röst som hela tiden hotar.
Nej, jag måste bli kvitt den & fort, för annars så blir det en jäkla self-fulfilling prophesy & jag förlorar henne för att hon inte kan connecta med mig & tröttnar.
Frågan är: bli kvitt den hur?

varför så rädd?? e så trött på denna ängslan...